Favoriter

Rutnät Genrelista

Innehåll du favoritmarkerar kommer hamna här.

Håll dig uppdaterad!

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev.

Läs vårt senaste nyhetsbrev här.

Tjajkovskijs Symfoni nr 5

ca 50 min

Konserten gavs den 24 februari 2022. Orkestern framförde Tjajkovskijs Symfoni nr 5 iklädda vita skjortor som ett ställningstagande för fred, frihet och demokrati.

 

Peter Tjajkovskij hade under lång tid varit ekonomiskt oberoende när han under sommaren 1888 gav sig på sin femte symfoni. En förmögen änka, Nadezjda von Meck, hade så till den grad fängslats av hans kompositioner att hon gett honom ett generöst tilltaget årligt underhåll, vilket befriade honom från privatelever och andra inkomstbringande men tidskrävande sysselsättningar. Han kunde nu komponera på heltid, och han nådde också snabbt perfektion. Den femte symfonin är ett bevis på detta. Det hade gått tio år sedan den fjärde symfonin och i mellantiden hade han hunnit skriva fem operor, däribland den kända Eugene Onegin, dessutom stråkserenaden, Capriccio Italien, andra pianokonserten, 1812-uvertyren och mycket annat; det vill säga åtskilliga av hans mest kända verk. Han hade också hunnit genomföra sin första europeiska turné som dirigent, men också ingå i det katastrofala äktenskapet med Antonia Miliukova, försökt ta livet av sig i det iskalla vattnet i Moskvafloden och flytt till Schweiz. Efter fyra månaders arbete med symfonin skrev han till madam Meck att han nästan var färdig med sin ’ödessymfoni’.

 

På efterlämnade manuskript liknar han sitt verk med en fullständig resignation inför ödet – och detta hänger säkerligen ihop med de känslomässiga problemen kring hans homosexualitet. Till skillnad från fjärde symfonins brutala karaktär kommer ödesmotivet i den femte smygande i klarinetternas låga register. Omedelbart grips man av enkelheten och harmonin, av känsligt inplacerade blåsarsolon. Andra satsen låter två känsloladdade motiv växla med varandra. Det ena presenteras av hornet och det andra av oboen. Men också här byter ödesmotivet in. Tredje satsen bidrar med kontrast i form av en välpolerad elegant vals, den dansform som så många gånger lockat fram mästerverk ur Tjajkovskijs penna. Det börjar som om det vore en balettscen och först så småningom får musiken symfonisk karaktär. De mörka tankarna flyr inte undan ens i balens virvlar. I finalen genomgår ödestemat en förvandling. Tempot blir mer marschliknande och skiftar i dur – det blir efter hand till och med grandiost. Från att ha varit alltför inåtvänt har det nu blivit nästan aggressivt utåtriktat, och detta berättar en hel del om den plågade upphovsmannens inre känsloliv.

Hur upplevde du den här konserten? Fick den dig att tänka på något speciellt?

 

Tjajkovskij var en rysk tonsättare som ligger bakom de stora sagobaletterna SvansjönTörnrosa och Nötknäpparen. Vet du något om dessa berättelser?

Dela