Beethoven: Symfoni nr 5

Få skulle nog bestrida att Beethovens femma är världens mest kända symfoni – ”Ödessymfonin”. Det inledande temat känner de flesta till men här finns så mycket mer att upptäcka: en vaggande andrasats och en pampig final. Symfonin är också en av de första där den kvittrande piccolaflöjten gör entré – lyssna på de stigande figurerna i finalen där flöjten lyfter mot sfäriska höjder. 

Ludwig van Beethoven har blivit synonym med klassisk musik: inledningen till den femte symfonin är sedan hundratals år ständig etta på den klassiska topplistan. Man talar ibland om två konstnärstyper bland giganterna i musikens värld: traditionalisterna som förfinar och fulländar en befintlig stil eller era (Bach, Mozart) och revolutionärerna som bryter ny mark där ingen tidigare gått (Wagner, Stravinsky). Och det är väl ingen tvekan om att Beethoven hör till de senare.

Beethoven fick verkligen slita med sin musik. ”Jag bär med mig mina idéer under lång tid” berättade han, och det var i själva verket en underdrift. När det gäller femte symfonin bar han på idéerna i åtta år! Den självklara inledningen, detta bankande på ödets port som genast griper tag i lyssnaren och tycks så självklart, genomgick en rad förvandlingar innan det fann sin perfekta form. Återstoden av symfonin följde, en av de första med piccolaflöjt vilken ger finalen en ny lyster. Efteråt kan vi konstatera att det var mödan värt – femte symfonin är det strålande resultatet av ett hårt arbetande genis vedermödor.

Beethoven var en riktig frifräsare som aldrig hade någon anställning – pengarna kom från mecenater, beställare och välgörare. Viss inkomst kunde han stoppa i fickan när han arrangerade egna konserter. Som person var han både motsträvig och misstänksam, kanske berodde det på uppväxten med en suput till far som misshandlade honom och tvingade honom att spela för sina dryckesbröder. En hård uppväxt kan skapa en hård människa. Men det finns också ett starkt humanistiskt drag hos honom med sympatier för franska revolutionens ledord, frihet, jämlikhet och broderskap.

Text och foto: Göteborgs Symfoniker